Råstojaure – Det första riktiga flugfiskeäventyret

Året var 1993 och mitt flugfiskeintresse hade tagit fart på riktigt. Innan hade flugfiskesessioren blivit kort och ett av de minnen som aldrig försvinner är min första harr. Om den går att läsa i berättelsen Flügharren.

Jag hade gått med i Årsunda flugfiskeklubb och hade nu börjat få grundläggande kännedom om flugor, kastteknik, spön, rullar och allt som hörde flugfisket till. Jag noterade snart att det fanns många som mätte sig med varandra genom att kasta längst, ha de värsta prylarna eller att känna till Göran Anderssons senaste rön och tekniker.
Flugfiske kändes på något sätt märkvärdigt, lite som golf, och flugfiskaren verkade alltid ha åsikter om hur andra fiskade. Det här var nåt nytt för mig och där jag växte upp fiskade alla med den rulle de ville och på vilket sätt som passade dem. Lade man ut en ryssja om våren var det ingen som såg nåt onaturligt i det. 
Klubben skulle göra en fiskeresa till Ryssland och fiska i fantastiska älvar på områden där inte någon utomryss tidigare vistats. Jag var den första att anmäla mig till resan och såg fram mot ett spännade och lagomt farligt äventyr i Öst.
Sedan vidtog ett hårt arbete med sparande, vi fotade julkort under julskyltningen och sålde till glada människor i Sandviken.
Alla var inte glada och då jag senare hade till uppgift att leverera alla bilder var människor inte hemma, hade inga pengar, eller hade t.o.m. separerat och ville inte längre ha bilderna.
Nyår passerades och jag väntade spänt på ny information om fiskeresan. Vi hade startat en kurs i spöbyggnad och jag var nu i färd med att bygga ett SAGE 596 Graphite lll. Det skulle vara en fantastisk skapelse och bara byggsatsen kostade nästan 2000 kronor. Det mättes och det putsade, det provkastades, lindades och limmades. Efter någon vecka åkte jag hem till Sandviken med mitt nya egenbyggda flugspö i baksätet. Känslan var härlig och förväntningarna steg.
En Söndag ringde vår ordförande David och meddelade att vi skulle samlas för ett nytt möte om resan. Ryssland var inte längre något alternativ och vi skulle nu ta beslut om att åka till Island eller Sverige istället. Sverige, det svartnade för mina ögon. Jag tänkte  sannerligen inte åka på någon flugfiskeresa till några svenska fjäll. Otaliga var de resor jag gjort till ädelfiskvatten i Härjedalen, Jämtland, Hälsingland och norra Dalarna. Skulle klubben nu åka till Sverige tänkte inte jag följa med. Jag hade i månader målat upp vyer från en avlägsen vildmark i Sibirien och lagt ner hela min själ i det nya spöt. De hade lurat mig och jag kände nu stor besvikelse och en växande vrede.
Mötet hölls och det blev beslutat att åka till en sjö jag aldrig hört namnet på innan. Den hette Råstojaure och var belägen så långt norrut man kunde komma, fast inte med bil förstås, utan med flygplan eller helikopter. Vår ordförande hade träffat en fiskekamrat som varit där tidigare och denne vittnade om storharrfiske och apelsinfärgade rödingar i kilosklassen. Platsen i norr var helt fantastisk och över den stora sjön vilade samisk magi.
Några månader senare klev jag av tåget på perrongen i Kiruna. Vi var ett glatt gäng från Sandviken med omnejd som nu vädrade fjälluft. Det fanns ett hotell på stationen som hette Fyra vindar. Där hade David ordnat så att alla kunde äta en bit mat, ta en dusch och byta om i lugn och ro. Förvåningen i gänget var stor då ingen vare sig på hotellet eller restaurangen hört talas om David eller den uppgörelse som träffats. Vi bytte, under skratt, om på hotellets kontor, ett rum på 10 kvadratmeter med en sliten skinnfotölj och två slitna nummer av tidningen Cats.
Vilken fars, tyckte Anders Boström och undrade om det fanns någon helikopter som väntade oss över huvud taget. Misstankarna stegrades då en kille med finsk brytning kom in på hotellet och förklarade att han skulle skjutsa oss till Träsket.
Helikoptern sattes ned mjukt på hjortronmyren i kanten av Råstojaure knappt två timmar senare. Nu väntade en vandring på 4-5 timmar i kuperad och stenig fjällterräng innan den hägrande fiskeplatsen. Jag tänkte på min kamrat Fanis som berättat om harrar med fenor stora som segelbåtar. Dessa bilder hade etsat sig fast för mitt inre och hjälpte mig att hålla modet uppe på den mödosamma vandringen.
Någon kilometer framför oss såg jag den andra delan av gänget i fjällsluttningen. De hade åkte med den första turen och pustade nu ut efter en timmes vandring. Den var en het högsommardag på fjället och vi lunkade svettiga långsamt framåt längs bergssidan. Värmen gjorde att de många myggorna höll sig någorlunda lugna.
Förresten skall jag kanske presentera gänget som lämnat Sandviken för sju dagar på Nordkalotten. Det var ordförande David Berkeley och sonen Thomas, 9 år. Nästa tältduo bestod av Göte Nordenmark och Marcus Nilsson. Sedan var det järnhandlare Anders Boström och Roger Säll. Till sist skulle undertecknad kampera ihop med Micke Lindberg från Årsunda.
Micke hade varit på fjällresor i klubbens regi tidigare och var således en erfaren tältkamrat och fjällfiskare.
Klockan hade precis passerat åtta då vi trängde oss igenom ett sumpområde ovanför de två loubbaler vi sett från fjällsluttningen. En loubbal är de samiska ordet för en blandning mellan sjö och sel. Ett område där en jokk breder ut sig rejält och vattnets flöde blir knappt märkbart.
Efter att ha kängt av mig ryggsäcken började vi resa vår förläggning intill en liten och mycket stenig bäckfåra. Större deleb av gänget verkade gilla området och vattnet, men jag var rejält skeptisk. Vattnet var mycket grunt och otroligt snabbströmmande. Hur i helsike skulle det kunna bli någon fisk här?
Efter tältresning och födointag var det dags för Micke att ta igen sig i tältet. Jag hade andra planer, men vill egentligen mest få bekräftat att jokken inte höll måttet. Mitt största bekymmer var egentligen hur så många fiskare skulle kunna ha läger och fiska på samma plats?
- Vänta! ropade Micke från tältet. Han hade sett mig färdigställa utrustningen och ändrat sig. Vi vandrade iväg i sommarnatten medan flertalet av fiskekamraterna snarkade i tälten.
Vid en av vikarna i loubbalen började vi fiskt. Vattnet krusade något och inga vak syntes i den lilla viken. Jag lämnade Micke i viken och började gå mot inloppet då jag hörde Micke svära. En fisk hade snappat flugan och då Micke lyfte spöt för mothugg försvann flugan. Inget kul, men tecken på fisk.
Då jag trasslat mig fram genom videt under några svettiga och myggrika minuter kom jag fram till jokken. Den var ganska bred, djup och flöt sakta fram mellan videsnåren. I en liten krök kunde jag gå ut på en tuva och titta rakt ner i det klara vattnet. Det var gissningsvis tre meter ner till botten och synen påminde mig om ett jättelikt akvarium. Vackert och spännande, men ingen fisk. Jokken var död....
250 meter längre uppströms smalnade jokken av och blev lite mera strömsatt. Bottnen bestod av grus och sand, och här och var fanns stora stenar. Ett perfekt ställe, men ingen fisk inom synhåll och inte ett vak.
Missmodet tog över och jag kände ett sviktande självförtroende. Skulle jag stå ut i detta mygghelvete och hur skulle det kännas att inte ha fått någon fisk efter en vecka i Lappland?
Jag plockade fram min flugask och satte mig ner på en liten grushög som bildats ute i jokken. De små stenarna var av skiftande färg och var alla nästan runda. En ljungpipare klagade på hedarna som löpte längs nordsidan på jokken och det var absoult stilla.
Då myggorna var många och elaka tvingades jag lägga ner flugasken i gruset och istället ta fram flaskan med djungelolja. Jag smorde mina händer, hals, öron och ansikte för andra gången denna kväll. Skulle olja räcka en vecka, tänkte jag och stoppade in en rejäl snus. Smaken gick inte att ta miste på, Djunglöfs Ettan, en variant mellan den vanliga och myggmedlet?
Det bran i mina läppar då jag knöt på en förtyngd Goldribbed Hares ear, en fluga som skulle vara superbra då fisken inte är aktiv i ytan. Långt borta såg jag Anders som vaknat upp från sin middagslur och nu uträttade sina behov iförd grå mysdress och filthatt av Cowboymodell.
Jag kände tröttheten komma smygande då haröreta landade 10 meter ut i joken. Hur sjutton skulle man fiska en fluga som den här, tänkte jag och lät den drifta med strömmen. Jag slängde några ytterligare kast snett uppför strömmen och alldeles intill den motsatta stranden och överhänget av vide.
Det tog stopp och jag trodde för någon sekund att flugan fastnad i någon sten eller rot. Då kände jag samtigt ett mjukt gung i mitt spö. Det var en fisk, det var verkligen en riktig fisk. Orutinerad som jag var vågade jag inte sätta någon vidare press på fisken. Jag tog det lungt och försiktigt fastän jag inom mig hade panik. Fisken var stor, riktigt stor. Plötligt kom en stor svart rygg upp ur jokken och i ett vilt sptrattlande kastade sig en stor harr upp ur vatnet. PLASK!!!
Fisken drog sig iväg neråt efter jokken och jag förundrades över om detta verkligen var på riktigt. Anders syntes inte längre till uppe vid lägret och ingen annan heller. Det fanns ingen håv och inte någon att ropa på. Fiske måste ha vägt minst 2 kilo och där stod jag ensam och utan något vittne. Ingen skulle tro på mig och den historia som utspelat ett hundratal meter från tälten.
-DU! Ä han fin? Bakom stod Micke och flinade. Jag bad honom komma ner så att han åtminstone fick se en skymt av besten. Vilken otrolig fisk det var, fruktansvärt stark och alldeles blyertsgrå.
Efter två misslyckade försök fisk jag tag i harren och släpade upp den i videt. Otroligt vilken fisk, varken Micke eller jag hade sett något liknanda. Först blev jag alldeles skakis och undrade om dettainte bara var min egen dröm.
Den lilla minivågen bekräftade snart att mina första tankar runt fisken storlek varit överdrivna. Den vacka harrhanen vägde 1,2 kilo och var 53 cm lång. Jag var den lyckligaste fiskaren i Lappland denna kväll, det är jag säker på.