– Good on you, var det sista vår kollega sa när han skjutsat oss till biluthyrningen.

När vi upprättat avtalet var det dags att åka in till centrum.

– Vem kör, frågade jag.

– Det gör du, överensstämde mina reskamrater Olle och Lasse.

Jag hoppade in och bekantade mig med reglagen. Inte nog med vänstertrafiken, allt utom pedalerna hade monterats på fel sida av ratten. Med en 30 timmar lång resa i kroppen och något förvirrad körde jag iväg. En kvart senare, efter att vid tio tillfällen ha startat vindrutetorkarna, parkerade jag utanför YHA Hostel, vår destination för natten.

Nästa morgon inleddes med en promenad längs floden Avon samtidigt som solens strålar väckte liv i staden. Under en av broarna såg vi en stor öring som sakta gled längs botten. Det kändes underligt att skåda denna mäktiga fisk som obekymrat simmade runt i dånet från den tunga trafiken. Upplevelsen förvårade möjligheten att hålla tillbaka det växande fiskesuget.

Fiskeguide, en god investering

Efter att ha fiskat några dagar, med några mindre öringar som resultat, började vi fundera över flugval, vattenstånd, och vår teknik. Vi hade endast sparat en fisk på sex hekto till vår värdinna i Hanmer Springs. Hon hade tidigare förkunnat att hon älskade öring, men när vi överlämnade fisken utbrast hon;

– Det är nästan synd att ta upp en sån liten…

Amatörerna insåg att det var dags att söka hjälp. Vi hade varit så pass förutseende att vi bokat guide innan resan. I St Arnaud, en by mellan bergen i Nelsondistriktet, träffade vi Zane Mirfin. Han hämtade oss på morgonen och vi hade inte hunnit långt då jag frågade vilken flod vi färdades längs.

– Non’ya River, svarade Zane.

– Non’ya River?

– Yes, Non’ya fuckin’ business!

En dräpande kommentar följt av ett smittande skratt. Trots sin sjuka humor skall understrykas att denne Kiwi ingav stor respekt med sitt kunnande. Zane lämnade inget åt slumpen och lärde oss många knep för att lura öringen.

Viktigast är kanske att ha lång tafs (4-5 m) eftersom fisken är skygg och vattnet ofta klart. Fluglinan bör ha diskret färg, gärna brun eller oliv, som smälter in i omgivningen. Färgen är inget problem då linan ligger på vattnet. Det är under kastet den tenderar att skrämma fisken.

– Förmodligen tror öringen att den flimrande reflexen ovan är en fågel, förklarade Zane.

Har man ingen diskret lina bör man färga de sista metrarna. Det går att göra med spritpenna, men bättre resultat uppnås med Dylon Dye, ett pulver avsett för textilfärgning.

Zane förevisade metoderna som nästan uteslutande används på NZ. En av dem var uppströms nymffiske med nappindikator. På tafsen fästs två förtyngda nymfer som anpassats till vattnets djup och ström. Ovan dessa sätter man en väl synlig nappindkator av ullgarn som impregneras med flugfett. Zane berättade att öringen ibland tar indikatorn istället för nymferna.

Då låter man istället en torrfluga med bra flytkraft ersätta indikatorn. Flugor som fungerar bra är Streaking Caddis, Cikada och Humpy. Metoden visade sig vara effektiv och i mitt tycke den roligaste. Ibland kunde öringen stiga för att sedan rata ”indikatorflugan”. När den, någon sekund senare, försvann hade fisken istället frestats av den nedan hängande nymfen.

Fisket handlar nästan uteslutande om sight fishing. Det går till så att man går längs vattnet och spanar tills man ser fisk. Detta kan vara frustrerande då man ibland tvingas vandra länge utan att se någon. Det viktigt att röra sig försiktigt och att bära polariserande glasögon. Dessa avlägsnar vattenreflexer och är ”viktigare än spöt”, enligt Zane.

Om förhållandena inte medger sight fishing tvingas man blindfiska. Fisket inleds i nedre delen av aktuell pool och sedan arbetar man sig upp mot strömmen. Då undviker man i möjligaste mån upptäckt.

Den här dagen var det som förgjort, fastän vi fiskade av några ”säkra” pooler i floderna runt St Arnaud. Innan den var till ända räddade dock Olle i sista stund äran med en kilosöring. På kvällen åt vi rostat bröd med panerad öringfilé. Anrättningen avnjöts med ett vin som inköpts på Ponder Estate, en av de lokala vingårdarna i området.

Oväntat besök

Många mil hade avverkats och vi hade slagit läger invid Mavora Lakes. Vakringar avlöste varann och vi antog att det var nattsländor som tilldrog sig fiskens intresse. En Streaking Caddis bekräftade detta och inom kort landades ett antal regbågar.

Då det blivit mörkt kände jag något mot benet. När jag tände ficklampan gick kalla kårar längs ryggen. Två ålar nafsade i vadarbyxan och en av dem hade slingrat sig runt benet. Jag hade gjort misstaget att stryka av fiskslem och lukten hade lockat dem. Lampskenet irriterade ålarna vilka snart försvann. Försvann gjorde också 

koncentrationen då jag erinrade mig en artikel jag läst om jätteålar på NZ. Efter en kvart av vånda gick jag upp ur vattnet och kröp istället ned i sovsäcken.

Vaknade mitt i natten av att min äldre kamrat snarkade så att tältpinnarna vibrerade. En knuff i sidan fick honom att, grymtande, vända sig och tystna. Då sömnen börjat få grepp igen inledde en uggla sin klagande sång. Fågeln hade väl tidigare varit chanslös då Lasses snarkningar ekat ut över sjön. Det hela var komiskt,  någon vecka innan hade jag förtvivlat skottat fram cykeln ur snömassorna. Här befann jag mig i ett tält på andra sidan jorden.

Tjuriga Öringar

När vi steg upp var det fortfarande mörkt och dimman låg stilla över vattnet. Då och då hördes fiskarnas vak ute på vattnet. Vi åt frukost, rev förläggningen och sedan gav vi oss iväg.

Vi stannade vid en nästan torrlagd fåra som verkade allt annat än fiskbar. Diskussion vidtog huruvida
det var idé att fiska i diket. Mina kamraterna beslöt att prova lyckan i ett annat vatten. Själv ville jag, trots den tragiska åsynen, fiska i den lilla men omtalade floden.

Dimman låg likt ett enormt duntäcke över dalgångens botten när jag gav mig iväg. Efter en stund mötte jag en boskapshjord, som under ljudliga protester drog sig undan. En stor tjur ville dock annat och stannade plötsligt. Den kunde knappast ha sett främlingen som rival, men såg kusligt beslutsam ut där den idisslande betraktade mig.

Jag vände om och fokuserade på en pool jag passerat.

Efter 50 meter fick jag syn på något och stannade. Tjuren råmade otåligt, samtidigt som dimman släppte sitt grepp om dalen. I vattnet framför mig såg jag den vanligen kamouflerande färgteckningen och hur munnen långsamt rörde sig. Öringen simmade sakta och steg plötsligt, för att ljudlöst släcka livet på en lyckligt ovetande insekt. Rädslan för tjuren var nu borta och nu skakade istället mina händer av öringfrossa.

Jag borde ha tagit det lugnt och lagt upp en strategi. Istället började jag ivrigt kasta från fel håll och med fel fluga. Ett misslyckat bakkast fastnade i en gul och envis blomma. Svordomar avlöste varann när jag sittande i gräset trasslade med linan.

Jag bytte ut den tilltufsade flugan och började genast kasta igen.

Kastet lades strax uppströms fisken, men på tok för snett. Nytt försök och nu hamnade flugan perfekt. Då blev fisken plötsligt skrämd och tappade aptiten. Den vände om, simmande förbi mig, och försvann utför strömmen. Jag hade betett mig som en flatbottnad eka i Kukkolaforsen...

Jag fiskade mig tillbaka till den plats där vännerna lämnat mig och på en sträcka av 2 km såg jag 12 öringar. Fastän jag, smygande och krypande, på alla sätt försökte lyckades jag inte ens lägga ut flugan på någon av dessa.

En kuslig upplevelse

Kompisarna dröjde så jag satte mig mot broräcket och njöt av solen och värmen. Efter en halvtimme kom bilen rullande över krönet. Det var två glada, om än bleka, vänner som steg ur. Jag frågade hur fisket varit och Lasse visade stolt upp en regnbåge på drygt två kilo.

– Titta här, sa han och pekade på två V-formade märken över fiskens rygg. Regnbågen såg ut att vara sponsrad av ett tyskt bilföretag.

Kamraterna skulle precis packa ihop då Lasses fluga plötsligt försvann. Fisken bjöd hårt motstånd och då den väl mattats ropade han på Olle som skyndade till. Då Olle traskade ut i vattnet för att ta fisken gjordes en fasansfull upptäckt. Mot honom simmade en 1,5 m lång ål. Den var grov som låret på en vuxen man och rejält hungrig. Odjuret öppnade sina käftar och bet tag i fisken.

Olle, som på mer än ett sätt fått kalla fötter, rusade ut och sparkade till ålen. Den ruskade lite på sig, men behöll sitt järngrepp. Besinningslöst sparkade han till besten igen, och denna gång släppte den. Nu var goda råd dyra, för ålen tänkte inte låta sig kväsas. Den jagade efter fisken, och Olle tvingades gå emellan för att undvika ny attack. Han lyckades till sist kasta upp fisken på land och hoppade kvickt efter. Chockade såg kamraterna hur ålen stirrade på dem med sina glänsande ögon. Den insåg dock att maten uteblivit och simmade snart iväg.

Lasse började rensa sin fisk och under tiden krokade Olle en regnbåge. Den rusade

utför poolen, men ångrade sig snart. I panik kom den simmande mot Olle, med två ålmonster efter sig. Plötsligt gjorde en av ålarna ett utfall, och SNAPP!

Linan, som gått av, landade i ett nystan i gräset bredvid den frustrerade fiskaren. Upplevelsen fick Olle och Lasse att avstå badning i de nya zeeländska vattnen på obestämd framtid. Det hör till saken att vi en vecka senare hittade en döende ål i Tekapo River. Den var inte lika stor, men mätte 135 cm och vägde drygt 9 kg.

American size

Vår nästa anhalt var fiskecampen i Omarama. Den ägs Norman och Linda, vilka båda har stark anknytning till fisket. Norman arbetar som fiskeguide och Linda har en liten ström där det simmar både öring och regnbåge. Hon vårdar dem ömt och man kan ana bestraffningen för den som ertappas med lägga ut en krok till de älskade husdjuren.

I byn stötte vi på våra kompisar, Thomas och Dave från Årsunda, som inackorderat sig där för andra gången. Glädjen över de återfunna var ej att ta miste på och genast blev det fiskehistorier och ett besök på byns pub.

Senare på kvällen kom en amerikan till campingen och visade stolt upp en flugspöfångad regnbåge på tio kilo! Han hade fått den invid Tekapo kanals laxodling. Då flugvalet kom på tal förkunnade han stolt att den tagit på en imitation av laxfodret (pelletsvariant). Vad säger man? Born in the USA…

Edens lustgård

Följande dag fiskade vi i Ahuriri, en flod väster om Omarama. Tyvärr blåste det kraftigt och stundtals var det rena turen ifall fluglinan träffade vattnet.

Mot kvällen lade sig vinden och efter förtäring samt en kopp välgörande kaffe gjordes ett nytt försök. Spöt tacklades med en Streaking Caddis och en Pheasant Tail nymf. I andra kastet försvann flugan och upp for en sprattlande regnbåge av mellanformat. Snart upprepades scenariot och ytterligare en båge landades. Fiskarna returnerades och jag gick belåten vidare.

Landskapet var vackert i det varma skymningsljuset, himlen var klarblå och bergen kastade långa svarta skuggor ner i dalen. Stora skaror vita får betade rofyllt på ängarna. Allt som hördes var tystnad och en svagt forsbrus i fjärran. Jag lutade mig tillbaka i gräset och lät ögonen vila på några tunna molnstrimmor. Paradiset, tänkte jag och slumrade till.

Ett våldsamt plask på andra sidan strömmen förde mig tillbaka till verkligheten. Försiktigt smög jag nedströms och vadade ut. Sakta fiskades poolen av, upp mot platsen där den förmodade öringen fanns. Tyvärr sågs den inte mer, men eftersom det endast återstod 15 meter av poolen fortsatte jag. En liten virvel i strömmen fick flugan att försvinna.

Denna gång gjordes inget misstag och glädjetjuten från fiskaren fick 90 får att skena längs floden i panik. Fisken gav sig iväg utför strömmen samtidigt som dammolnet efter fåren sakta sjönk mot marken. Allt mer lina försvann och snart började även backing rinna ut längs den böjda klingan. Det rådde inget tvivel längre, det var en rejäl öring. En kvart senare kunde en lycklig fiskare landa sin fångst. Öringen fick hjälp någon minut innan den med några stjärtslag frigjorde sig och simmade iväg. Jag kände stor tillfredsställelse, tog av mig hatten och bugade åt det håll den försvunnit. Det hade blivit riktigt mörkt då jag, en halvtimme senare, anlände till mina kamrater. Jag hade fått mitt livs öring.

Fakta Nya Zeeland:

Nya Zeeland har kanske världens bästa fiske, beträffande kombinationen öring och regnbåge. Temperaturen är oftast behaglig och naturen erbjuder upplevelser i överflöd. Det enda gisslet är sandflugor. Bettet känns knappt, men det gör klådan som varar i flera dagar. Bra insektsmedel är nödvändigt och finns att köpa på apoteken i landet.

Den fågelintresserade får sitt lystmäte med ett otal arter man inte hört talas om. Där finns bland annat Weka, Flöjtkråka, Kiwi och Kea. Kean är en intelligent och charmig pajas som älskar rackartyg. Att parkera bilen i närheten av dessa gynnare är lika med förödelse. Lister, torkarblad och ventilhattar är det första som ryker.

Den som vill kan också åka på valsafari eller simma med delfiner. Till sist finns på NZ också alla vansinniga äventyrsaktiviteter man kan tänka sig. Min uppfattning är att Nya Zeeland, på ett eller annat sätt, tillfredsställer de flesta, men kanske i synnerhet oss naturintresserade flugfiskare…

Man bör vara restriktiv med tält, vadarstövlar, flugor etc. eftersom NZ har hårda krav på denna typ av införsel. Tullarna kan vara nitiska och det skadar inte att välja rött och förklara vad man har för avsikt att föra in. Se till att allt är väl rengjort.

Resa

Kostnad:                     ca 12.000 sek (flygbiljett t.o.r.)

Restid:                        30-40 timmar beroende på resrutt

Tidsomställning:          12 timmar

Hyrbil:                         150 sek och uppåt/dag (vid längre hyrtid)

Bensin:                        5 sek/liter

Boende

Tält:                            0-150 sek/tält

Cabin:                         50-100 sek/pers

Motell:                         150 sek/pers

Fiske

Guide:                         500-1500 sek/pers & dag

Fiskekort:                    300 sek (årskort innefattande nästan alla vatten i landet)

Fiskeprylar:                  Jämförbart med Sverige (besök Mike´s Fishing i Christchurch)

Torrflugor:                   Cikada, Humpy, Streaking Caddis och Cock Y Bondhu

Nymfer:                       Pheasent tail, Haröra, Påfågelnymf (små storlekar)